Vid Ängbyplan kliver det på två turistande barnfamiljer bestående av fyra vuxna och cirka sju barn i åldrarna 2-6 år och det första som slår mig är ”jaha det var den lugna resan”.
Bredvid mig placeras en 3-4 årig liten tjej och mitt mot henne placerar sig hennes pappa (tror jag), på andra sidan intar de andra barnen fönsterplatserna och börjar tjattra om allt som händer utanför fönstret. Den lilla varelsen bredvid mig har ingen fönsterplats men försöker kika ut så mycket hon kan över mig som sitter vid fönstret, efter en liten stund frågar jag om hon vill sitta vid fönstret så hon ser bättre och pappan tackar med den klassiska kommentaren ”Moa nu var väl farbrorn snäll”. Pappa och Moa flyttar längst in och jag försöker att återfå koncentrationen på min bok.
När tunnelbanan stannar vid Brommaplan kliver det på en jätte och sätter sig framför mig, jätten är som en kopia på muskelbergen i gladiatorerna och han är dessutom Sveriges minsta linne (varför köpa XXS när man har XXXXL?) som dessutom är trasigare än kläderna som Lou Ferrigno hade när han blev Hulken 1977.
I ögonvrån bakom mina solglasögon ser jag att Moas ögon har förflyttats från fönstertittandet till att istället granska Hulken, efter två stationers granskning glider hon ner från sätet över till pappa och viskar så där lagom högt som barn brukar ”pappa han har ju större tuttar än mamma, han har ju jättetjocka tuttar”. Pappan agerar som ett pappaproffs gör genom att styra bort Moas lilla teaterviskning med kommentaren ”titta där ute Moa, vad mycket båtar”.
Själv kikar jag lite på om Hulken har reagerat men han verkar lugn (inte det minsta grön), samtidigt konstaterar jag att en D-kupa nog hade varit för liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar