Att vara reseledare.

Sommar innebär att det strömmar in en massa turister till Stockholm, vissa av dessa turister kommer ifrån små byar runt om i Sverige där det bor ett par 100 människor, i närmaste större stad (som de anser vara stor) bor de kanske 20.000 människor.

Igår hamnade jag på samma perrong på T-Centralen tillsammans med en familj som troligtvis kommer från en av dessa mindre städer och för första gången var på besök i huvudstaden.

Jag försökte koncentrera mig på min bok men efter en liten stund så kunde jag inte låta bli att lyssna på familjens förvirrade diskussion.

Familjen bestod av reseledaren en pappa i 50-årsåldern iklädd fotriktiga skor, jägarbyxor med säkert ett par hundra fickor på och en t-shirt med trycket "Vi kan kranar" och så något osynligt företagsnamn, reseledaren hade dessutom en medelstor ryggsäck i militärgrönt.

Mamman cirka 45 år iklädd en hjälmfrilla som var hårt sprayad som hade gjort alla svenska kvinnliga politiker avundsjuka såg ut som hon skulle på fest för hon hade finbyxor och blus, dessutom hade hon köpt en halskedja av varje sort från Ellos som hon hängt på sig.

Tre barn, dotter cirka 15 år med en normal 15-åringsstass, halvtrasiga jeans, tröja som visade mer än den borde och jesussandaler. Två grabbar cirka fem till 5-7 år iklädda var sin träningsoverall från den lokala idrottsföreningen.

Familjen skulle till Ängby Camping (jag är så lyckligt lottad som bor längs gröna linjen och får uppleva alla som ska till denna camping) och just nu försökte de ta reda på vilken t-bana de skulle ta.

Reseledaren hade givetvis fyllt fickorna med kartor, broschyrer och ett tag funderade jag på om han inte snart skulle slita fram en kompass för att ta ut riktningen. Mamman verkade ha två uppgifter, att hålla reda på sönerna och att ifrågasätta om reseledaren var säker på att de var på väg åt rätt håll.

- Vi ska åka med den gröna linjen till Ängbyplan eller Islandstorget och sedan ska vi gå cirka 200 meter sa reseledaren (tänk att alla beskrivningar ska vara så underdrivna), den går på det här spåret säger han och pekar.

Tunnelbanan anländer och pappan säger, va med nu kommer den, men mamman har inte glömt sin roll

- Tomas det måste vara fel tåg för du sa att vi skulle åka med ett grönt tåg och det där är inte grönt det är blått.

Tomas lyckas lasta in hela gänget även om mamman är tveksam in i det sista, dottern som hållit tyst hela tiden lossar nu på sina Ipodlurar och frågar

- När får vi någon mat, jag är hungrig?

Tomas är med på noterna, fram med en broschyr, samtidigt som han säger:

- Vi äter på någon restaurang när vi kommer fram, det står att det är ett rikt restaurangutbud i området

Ja, vad ska man säga jag kan räkna upp en ganska dyr afterbeachkrog som blivit av med tillståndet, en sunkig kvarterspizza och en, en, en nä det var nog allt.

I högtalarna ljuder det "Alvik, slutstation avstigning för alla trafikanter"

- Jaha vad var det jag sa Tomas, vi åkte med fel tåg.
- Nej, det är rätt perrong, det måste ju finnas ett anslutningståg.

Avlastning sker och Tomas ser till sin stora glädje ett tåg på andra sidan perrongen och föser nu iväg familjen till det som han tror är "anslutningståget" (ja, jag vet jag borde stöttat honom men man vill ju inte visa att man lyssnar).

Tomas har koll för han frågar (tror jag) och får veta att spårvagnen till Nockeby går åt fel håll.

Tyvärr så får jag inte veta om Reseledaren och familjen kommer fram till campingen för när det blåa tåget på den gröna linjen kommer så hamnar vi i olika vagnar.